Vad jag känner igen mig…
Det här klippet är en del av veckans Youtubiana från SvD:s ledarredaktion och även om jag lever ett tiotal år efter känner jag igen resonemanget. Ett av de första nämndmötena jag var med på var Kultur- och fritidsnämnden. Jag och en vän hade letat oss dit, av två anledningar: dels för att stilla vår nyfunna moderata nyfikenhet hur politik går till, dels för att försöka utröna om vår nystartade LAN-föreningen kunde få stöd.
Den första frågan besvarades relativt sövande, mötet var ingen jättehit direkt. Dock var den andra frågan verkligen något jag brann för vid tillfället, och frågan kom upp i och med en debatt om någon punkt på dagordningen. Och då yttrade en ledamot från Folkparitet något jag än idag bär med mig när ser att vi inte är så positiva till nya saker. Han blev så upprörd över dessa nya föreningar (en sådan jag företrädde) som inte manade till ”riktigt föreningsliv” och inte innebar fysisk aktivitet (min fantasi kan ha spätt på hans inlägg både ord och färg, men ändå…).
Snacka om att jag blev besviken.
Efter ett tag listade jag ut att vi i vilket fall som helst inte skulle kvalificerat oss för något bidrag, men den där känslan när något klampar ner det man brinner för den tog jag med mig. Det var en ögonöppnande upplevelse. Jag kan tänka mig hur uppgivna ungdomarna måste blivit när man inte ville satsa rullbrädor 1978 i Malmö. Då blir jag glad att vara aktiv i en kommun som har öppnat en skatepark, som låter anställda ta egna initiativ och som lyssnar mer.
Parantetiskt vill jag rikta ett stort tack till Vibyskolan och dess dåvarande rektor som både trodde på oss och gav oss stöd. Tack!
Är det nu någon som också företräder en LAN-förening och blivit ovälkomnande bemött? Ring mig så ska vi se vad vi kan göra tillsammans!
